Kårhuset

Kårhuset är jägmästarnas naturliga mötesplats på campus och ligger bara ett stenkast från SLU i Umeå. På kårhuset hålls de flesta sektionsmöten, många fester och andra tillställningar. Det går också bra att hyra – både för studenter och andra.

Om kårhuset

En herrgård vid havet ett kontors- och lägenhetskomplex med kårlokaler i Umeå eller en jaktstuga i fjällvärlden? Skogshögskolans studentkår hade dessa och ytterligare förslag att ta ställning till når det gällde kårlokal, strax efter att Skogshögskolan flyttat från Stockholm. Resultatet stod klart 1983 – ett modernt utformat kårhus i Umeå, byggt i trä inbäddat i barrskogen helt nära stenkolossar som Skogshögskolan, Umeå universitet och Universitetssjukhuset. I det följande ges en kortfattad beskrivning av hur det hela gick till.

Det färdiga resultatet

Historien börjar med det politiska beslut som innebar att Skogshögskolan flyttade från vackra och pampiga byggnader vid Brunnsviken i Stockholm. I direkt anslutning till Skogis lokaler hade där uppförts ett studenthem år 1949, med grovkornigt Insjötegel i exteriören. Arkitekt var Cyrillius Johansson med dokumenterad förkärlek till tegel som byggnadsmaterial. Studenthemmet, med sina fyra delar Almen, Asken, Björken och Eken, var mycket uppskattat av Skogshögskolans studenter.

Utlokaliseringen från Stockholm till Umeå slutfördes 1978. Strax före flytton såldes studenthemmet till den enda möjliga köparen, Byggnadsstyrelsen, för måttliga 475 000 kr. Köpeskillingen förvaltades av Stiftelsen Skogshögskolans Studenthem, vars styrelse kom att spela en central roll vid förverkligandet av ett kårhus i Umeå.

Behov av samlingslokal

För mig, som påbörjade jägmästarutbildningen 1978, stod det snart klart att det nyss fattade utlokaliseringsbeslutet orsakat stor turbulens, i såval forskning som utbildning. Det låg nära till hands att bli engagerad i kårarbete eftersom det fanns mycket att förbättra – inte minst på det sociala området. Avsaknaden av en gemensam samlingsplats för studenterna, där fester, kvällsföreläsningar, pubaftnar och spontana möten kunde ske, var påtaglig.

Efter avslutat Garpenbergsår började kurs 78-82 att ta mer plats i Skogshögskolans studentkårs styrelsearbete i Umeå. Det var då, 1980, som kårhusprojektet började anta mer konkreta former. Som kårfunktionär stod valet mellan att engagera sig i den aldrig sinande diskussionen om studieplanernas innehåll och krav på modifiering, eller att ta tag i ett mer jordnära projekt. Min kurskamrat Erik Grundberg och jag valde det senare, vilket fick arbetsnamnet ”det fulländade trähuset”. Som kassör respektive ordförande i studentkåren hade vi dessutom en bra plattform att verka utifrån.

Kåren enar sig

Studentkåren hade efter flytten till Umeå funderat på vad man ville beträffande kårlokal. Det fanns flera förslag i skiftande prisklasser, men av olika skäl blev inget av dessa förslag realitet, sannolikt beroende på studentkårens oförmåga att samlas kring ett av dem.

För Erik och mig blev det därför en prioriterad uppgift att ena oss studenter. Med hjälp av en arkitekt från Örnsköldsvik, Lazlo Banyai, arbetade vi fram ett förslag till kårlokal som främst skulle tjäna som ett diskussionsunderlag. Vi lade båda ner mycket tid på diskussioner med de flesta av kårens medlemmar i Umeå under hösten och vintern 1980/81. Vid kårmötet den 1 april 1981 var vi redo att presentera kårens enade uppfattning.

Några viktiga slutsatser var att en tänkt byggnad skulle tjäna som kårhus (behovet av boende löstes av ordinarie bostadsförmedling) och att byggnaden skulle ligga i direkt anslutning till Skogis lokaler. I kårhuset skulle det vidare vara möjligt att ha tillställningar för 60-70 personer och huset skulle fungera som ett alternativ till skolans lokaler under studenternas fritid. Projektet skulle om möjligt genomföras utan att studentkåren skulle behöva ta lån och byggnaden skulle utformas för lägsta möjliga driftskostnader.

Dagen därpå informerades Stiftelsen Skogshögskolans Studenthems styrelse om studentkårens beslut i frågan. Vid detta styrelsesammanträde gav också styrelsen sitt helhjärtade stöd för iden om ”det fulländade trähuset”, vilket i praktiken innebar att Erik och jag skulle kunna lägga erforderlig tid på kårhusprojektet. Med viss möda fick vi professor Zachris Tamminen, institutionen för Virkeslära, att acceptera att examensarbetet innehöll en praktisk del – att medverka till att kårhuset realiserades – tillsammans med en mer vetenskaplig del. Vi var båda besjälade av iden om att kårhuset i så hög utsträckning som möjligt skulle byggas i trä. I examensarbetet utfördes därför en konkurrensanalys av fönster respektive bärande konstruktioner, där trä jämfördes med material såsom plast, aluminium samt stål och betong. Trä visade sig vara ett överlägset materialval i båda fallen.

Arkitekt anlitas

I den fortsatta processen var Stiftelsen Skogshögskolans Studenthems styrelse det forum där de viktigaste besluten fattades. Styrelsen bestod under den mest intensiva perioden av dekanus på skogsfakulteten, Gustaf von Segebaden (ordförande), Ture Månsson, Börje Ohlsén, Hugo von Sydow och undertecknad, i egenskap av kårordförande. Sekreterare var förvaltningschef Håkan Wimelius och från studentkåren adjungerades Erik Grundberg.

När behoven från studentkåren presenterats för styrelsen beslutades att kontakta arkitektfirman FFNS i Umeå med arkitekt Bertil Håkansson i spetsen. Deras uppdrag blev att, utifrån studentkårens behov, presentera ett byggnadsförslag ~ sommaren 1981. Håkansson hade ritat Skogshögskolan i Umeå och var på så sätt förtrogen med miljön. Hans första förslag blev mycket vidlyftigt och kostsamt – jag minns den frustration som styrelsen gav uttryck för att vi tvingades reducera antal kvadratmeter. Funktionerna som studentkåren definierat var däremot inte prutbara. Lokalprogrammet innehöll samlingssal, mindre kök, foajé, kontorsrum för kårarbete, hobbyrum samt två övernattningsrum inklusive pentry för tillresande studenter och lärare.

I oktober 1981 enades Stiftelsens styrelse om ett förslag på 300 kvadratmeter bruksyta. Byggnaden skulle i största möjliga utsträckning byggas i trä och anpassas till standardkomponenter i takstolar och andra element. Redan då insåg vi att behov av modifieringar och expansion skulle komma, och detta skulle i så fall ske med relativt blygsamma insatser. Kårhusets läge var som tidigare nämnts en viktig fråga och vi kunde med glädje konstatera Byggnadsstyrelsens välvilliga inställning till att upplåta en tomt med nyttjanderätt i nära anslutning till Skogis, helt i enlighet med studentkårens önskemål. Nämnas kan att Byggnadsstyrelsen dessutom var ett ovärderligt stöd i byggledning och kontroll i efterföljande byggprocess.

Bygge för två miljoner – utan lån!

I en grov kalkyl uppskattades den totala produktionskostnadennaden, inklusive inredning, till två miljoner kronor. Driftskostnaderna, som beräknades till 78 000 kronor per år, skulle om möjligt täckas av årliga avkastningen av återstående kapital i Stiftelsen Skogshögskolans Studenthem efter det att frundplåten för kårhusbygget betalats. Stiftelsens styrelse bedömde, mot bakgrund av detta, att ett uttag på 600 000 kronor skulle kunna göras till kårhusbygget. Detta kunde dock inte ske utan Kammarkollegiets beslut, vilket kom först i november 1982, då kårhuset stod halvfärdigt! Det är lätt att inse vilka problem ett negativt besked från Kammarkollegiet skulle ha medfört – studentkåren ville i det längsta undvika att låna pengar till kårhusbygget.

Ytterligare ekonomiska insatser måste dock till för att klara av finansieringen. I december 1981 initierades därför en brett upplagd finansieringsaktion, främst riktad mot skogs-Sverige. Utsikterna bedömdes inte som alltför ljusa på grund av ett relativt svagt konjunkturläge. Landet delades i tre delar och lika många förgrundsfigurer engagerades; landshövdingen i Västerbotten Sven Johansson, dennes företrädare Bengt Lyberg, samt generaldirektören i skogsstyrelsen Bo S Hedström. De backades upp av jägmästarna Bengt Lundqvist, Hugo von Sydow och Carl Ulfsparre. Aktionen inbringade fantastiska 863 000 kronor!

Studentkåren kunde med glädje konstatera att många enskilda jägmästare slutit upp kring det blivande kårhuset genom att sända sina bidrag. Efter att ha rådgjort med kårrådet beslutade dessutom studentkåren att använda medel från en av sina många fonder, Skogshögskolans Studentkårs Fond, Stiftelsens grundplåt, studentkårens egen insats samt gåvor, stora som små, innebar att projektet var i hamn rent ekonomiskt.

Spaden i jorden

Stiftelsen Skogshögskolans Studenthem fungerade som byggherre för kårhuset. När byggnadslovet från Umeå kommun erhållits sattes spaden i jorden. En generös gåva på 250 000 kronor från kommunen innebar att mark- och ledningsarbeten på tomten och för anslutningar till byggnaden kunde starta. Efter anbudsförfrågan sommaren 1982 utsågs Byggnads AB Rune Jäderberg, Umeå, till generalentreprenör. Produktionskalkylen uppgick till 1,3 miljoner kronor. Den framgångsrika insamlingsaktionen gjorde det ekonomiskt möjligt att öka samlingssalens yta från 60 till 90 kvadratmeter. I samband med att ritningen justerades ändrades också placeringen av öppna spisen – från ena långsidan till samlingssalens gavel.

Av styrelseprotokoll från Stiftelsen Skogshögskolans Studenthems sammanträde den 10 oktober samma år framgår att bottenplattan då gjutits och resning av stomme pågick. Tidsplanen för bygget med alla dess iblandade aktörer hölls på ett föredömligt sätt. Efter fem månader stod kärhuset klart och utfallet blev helt enligt kalkylernas vilket var lika anmärkningsvärt för byggprojekt då som nu!

Skogshögskolans Studentkårs emblem över öppna spisen i kårhuset

Dags att fira!

På invigningsdagen den 4 februari 1983, kunde så en nöjd byggherre, Stiftelsen Skogshögskolans Stutdenthem, överlämna kårhuset i gåva till Skogshögskolans Studentkår. Det var en formalitet som tydliggjorde rollfördelning och övertagande av ansvar men också resultatet av en väl genomtänkt skatteteknisk lösning, eftersom kårhuset då inte blev belastat med fastighetsskatt. Tillsammans med Rilksskatteverkets beslut, om att Stiftelsen Skogshögskolans Studenthem kunde anses ha begränsad skattskyldighet så länge som avkastning till minst 80 % gick till kårhusets drift och underhåll, bidrog det till att ge bästa möjliga ekonomiska förutsättningar inför framtiden.

Vid invigningsfestligheterna samma kväll fanns det således mycket för studentkåren och inbiudna gäster att fira. Vi var så manga att inte ens kårhusets nya samlingssal rymde oss alla – vi höll faktiskt till på Skogis. Alla ville önska studentkaren lycka till med det nya kårhuset. En av dem var landshövding Sven Johansson, som vid middagen bars ut av starka studenter (på känt skogismanér), hans tal och välgångisönskningar ville nämligen aldrig ta slut…

Författat av jägmästare Björn Åström, kurs 78/82