Jägmästarnas historia

Texten på följande sidor är hämtad från Per Erikssons kapitel om Axel Theodor Cnattingius – jägmästare och redaktör ur boken Svenskt Skogslexikon (2010). Fredrik Ingemarson redigerade texten för Jägmästarnas Förening 2012.

Det svenska skogsbruket under 1800-talet

Det statliga intresset för skogarna hade från 1600-talet varit inriktat på jakt, men viktiga delar i politiken var också bergsbruket och dess privilegier liksom militärens behov av virke till båtbyggande. Men i det tidiga 1800-talet så börjar en ny nationell skogspolitik att ta form. Skogen som resurs – inte som utmark och kugge i livsmedelsproduktionen – spelade en allt större roll. Bland några jägmästare började skogen ses som vilken gröda som helst. Den här utvecklingen förstärks sedan kring mitten av 1800-talet när exporten av trävaror tar fart; exporten tiodubblades mellan 1830 och 1860. Det här innebar också ett i jämförelse med böndernas svedjande nytt hot mot skogarna.

 

Skogsvetenskapens intåg i skogspolitiken

Huvudpersonen i detta förändringsarbete var Israel af Ström, då hovjägmästare och förvaltare av skogen på Kungl. Djurgården. Med af Ström gjorde skogsvetenskapen sitt intåg i den svenska politiken och Tidskrift för skogshushållning kom att bli en förmedlande länk och en spridningsväg för denna nya vetenskap, men också en plats där vetenskapens resultat presenterades och diskuterades. Under 1700-talet fanns en påverkan från både Frankrike och England i skrifter som tog upp skogshushållningen, men Tyskland kom snart att i denna fråga inta en helt dominerade ställning. af Ström är den person som starkast förknippats med införandet av den tyska skogsvetenskapen. Han sammanfattade 1808 sin grundsyn på skogshushållning. För det första skall skog odlas som en åker, med sådd, mognad och skörd. För det andra är skogsodling inte primärt till för husbehoven utan är odling för en marknad och syftet är en uthållig produktionsmaximering. För det tredje skall skogsodling, i motsatts till åkerbruket, inte tillfredställa samtidens behov utan framtida generationers.

Denna typ av skogsbruk var en konkurrent till det traditionella mångbruket i skogen och innebar en uppdelning och specialisering av markanvändningen. Men införsel av det nya skogsbruket tog tid och frågan diskuterades i riksdagarna under 1800-talets första hälft.

Jägmästarkåren var korrumperad

Den statliga skogspolitiken hade också ett genuint dåligt rykte. Staten och jägeristaten ansågs vara dåliga förvaltare av skogen. De som var satta att sköta skogarna hade ofta så låga ersättningar att jägmästarkåren var korrumperad. Bondeståndet var den politiska kraft som mest konsekvent var motståndare till den förda skogspolitiken. De ville att kronoparkerna skulle säljas, allmänningarna delas och jägeristaten läggas ned. Så blev det inte, men en rätt stor del av kronoparkerna såldes och allmänningarna delades. Men jägeristaten blev kvar och i uppdraget att övervaka hur allmänningarnas skogar sköttes kvarstod. Kronoparkerna kom att skötas enligt af Ströms idéer om skogsbruk.

Skogsinstitutet bildas

En viktig del i af Ströms idéer var att kunskapsnivån på dem som var satta att förvalta

Israel af Störm

Israel af Ström

kronoparkerna måste höjas. Det var nödvändigt för att kunna genomföra den typ av skogsbruk som han ansåg vara bäst, nämligen trakthyggesbruk. Därför föreslog han att ett skogsinstitut skulle bildas för att sörja för den högre utbildningen. Verksamheten startade redan 1826, men 1828 formaliserades utbildningen genom bildandet av Kungl. Skogsinstitutet. Genom institutet och af Ströms roll där fick han ett exceptionellt inflytande över skötseln av statens skogar. Skogsinstitutet utbildade alltså dem med de högsta befattningarna inom skogsbruket. Och det var dessa som till stor del kom att skriva i Tidskrift för skogshushållning. Det är var den första kontinuerliga publikation som på nationell nivå förde fram skogsfrågorna. Föregångaren Obbarius Tidskrift för skogshushållning som utkom1850–1856 hade en ganska sporadisk utgivning. Endast fem nummer nådde sina läsare.

Jägmästare Cnattingius utbildning

Vårterminen 1860 skriver Axel Cnattingius in sig som student vid Uppsala universitet, Östgöta nation. I juni 1863 började han som elev vid skogsinstitutet. Utbildningen var avslutad ett år senare. Huvudämnen vid skogsinstitutet var skogshushållning och jaktkunskap. Inom ämnet skogshushållning studerades skogsskötsel, skogsuppskattning, skogsindelning och skogsteknologi. Ämnesmässigt togs såväl biologi, teknik som ekonomi upp i undervisningen. Inom biologin studerades både zoologi och botanik, i den utsträckning ämnena var relevanta för jakt- och skogshushållningen. Inom skogsteknologin behandlade framförallt virkets egenskaper och utnyttjande. Ekonomi studerades som en del av skogshushållningsläran; det enda mer självständiga ekonomiämnet var bokföring. För att klara av trädkubering och kartritning var många studenter tvungna att komplettera sina kunskaper i matematik eftersom inträdeskraven i detta avseende var mycket låga. Några år efter det att Axel slutat på skogsinstitutet förbättrades undervisning och kraven höjdes, bland annat till följd av införandet av studentexamen vid de allmänna gymnasierna. Studentexamen blev inträdeskrav vid skogsinstitutet från och med 1866

En exklusiv utbildning

Medelåldern på 23 år för dem som utexaminerades pekar på att de flesta saknade någon egentlig arbetslivserfarenhet innan de började sina studier vid skogsinstitutet. Antalet utexaminerade var under huvuddelen av Cnattingius verksamhetstid omkring 10 per år. Det var med andra ord en rätt exklusiv utbildning han skaffade sig. Den ökande skaran som utexaminerades avspeglar den ändrade statliga synen på skötseln av skogarna och innebar att kunskapsläget i förvaltningen av de statliga skogarna ökade avsevärt. När det gäller enskilda skogar och bolagsskogar var det glesare med utbildad förvaltningspersonal. Men utbildningen via skogsinstitutet, med det huvudsakliga syftet att sörja för skötseln i de statliga skogarna, kom även det privata skogsbruket till del. Den lilla jämförelsegruppen i Samzelius Jägeristaten visar att det inte var ovanligt efter tiden som jägmästare i statens tjänst övergå till en tjänst som skogsförvaltare åt något bolag.

Jägmästare Cnattingius karriärstege

Väl färdig med studierna vid skogsinstitutet påbörjade Axel en yrkesbana som han delade med många av sina generationskamrater som examinerades från skogsinstitutet. En rätt typisk karriärväg för nyutexaminerade från skogsinstitutet kunde ta sin början som extra överjägare, följt av tillförordnad jägmästare, extra jägmästare, tjänsteförrättande jägmästare och slutligenjägmästare och överjägmästare. Denna karriärstege tog mellan sex till drygt tio år. Ofta fick den som skulle bli jägmästare flytta omkring mellan olika kronoparker i Sverige, vilket även var faller för Cnattingius. Han började som extra jägmästare i Östergötlands län den 7 augusti 1863. Elva år senare, 1874, blev han jägmästare i Falbygdens revir. Däremellan var han tillförordnad överjägare i Östergötlands läns mellersta revir, tillförordnad överjägare i Norrbottens län, tillförordnad revirförvaltare inom Finspångs län, Gullbergs och Åkerbos härader, tillförordnad jägmästare i Hunnebergs revir. Men liksom flera av dem som utexaminerades från skogsinstitutet hade Cnattingius andra skogliga uppdrag och han arbetade liksom flera med honom som lärare på de skogsskolor som fanns. År 1869 började han som lärare vid Haddorps lantbruksskola och samma år blev han tillförordnad jägmästare och föreståndare för Hunnebergs skogsskola; 1870 blev han skolans ordinarie föreståndare.

Jägmästarna hade kaptens rang

Men även om utbildningen var exklusiv avspeglade sig exklusiviteten inte i den ekonomiska ersättningen. Jägmästarna var missnöjda över betalningen. I Tidskrift för skogshushållning blev jägmästarnas arbetsförhållanden och löneläge återkommande frågor. Problemet är intressant eftersom det också kan ge en fingervisning om den status som jägmästarna hade i det svenska samhället under 1800-talets andra hälft. Jägmästarna hade från och med 1836 fått samma rang som löjtnanterna vid regementena. År 1887 fick de kaptens rang. Men om pensionsvillkoren är en måttstock på status i jämförelse med andra yrkesgrupper så ansåg jägmästarna själva att de hade en för låg ersättning. I Tidskriften gjordes följande jämförelse: Pensionen för jägmästaränkorna var 1880-talet 450 kr. per år. Provinsialläkaränkan fick 900 kr. per år och kronofogdens änka 750 kr. och häradsskrivarens 600 kr. Men jägmästarna som grupp kom att stå sig väl i ett historiskt perspektiv. År 1890 hade en jägmästare i lön mellan 2.500 och 3.100 kr per år, vilket var åtskilligt under den lön en assessor hade. I mitten av 1960-talet var dessa båda yrkesgrupper lönemässigt jämbördiga.

Internationella meriter

En knapp majoritet, 34 av 60, av jägmästarna som skrev i Tidskrift för skogshushållning gjorde resor till andra länder för att studera de skogliga förhållandena. Det starka tyska inflytandet märks tydligt. Tyskland tillsammans med Danmark var de vanligaste destinationsorterna. Men resor till USA, Frankrike, Schweiz, Ryssland och Finland förekom också. Ofta bekostades resorna av något stipendium eller med statliga medel.

Avslutning

Syftet med studien över Cnattingius var främst att lyfta fram hans gärning som redaktör för Tidskrift för skogshushållning, men den utgör en viktig ingång i det nätverk av skogsmän som kom att forma de svenska skogarna. Vidare konstaterar Per att jägmästarnas historia återstår att skrivas, och deras betydelse för skötseln av stora delar av den svenska skogsarealen kan knappast underskattas.